Ulf Elfving är för många svenskar framför allt förknippad med klassiska radioprogram, stora intervjuer och en röst som under mycket lång tid varit en del av Sveriges Radios vardag. Men innan han blev ett av de stora namnen inom svensk radio i bred bemärkelse hade han också en tydlig plats i sportjournalistiken. Det är lätt att glömma i dag, eftersom hans namn ofta kopplas till program som Efter Tre, Upp till tretton och senare Elfving möter, men hans år på Radiosporten var viktiga både för honom själv och för hur han utvecklades som programledare och journalist.
När man ser tillbaka på Ulf Elfvings karriär blir det tydligt att sporten inte bara var ett tillfälligt stopp på vägen mot andra uppdrag. Han har själv beskrivit tiden på Radiosporten som den mest lärorika i sitt yrkesliv, och det säger en hel del om vilken betydelse sportredaktionen hade för unga radiojournalister under den perioden. I sportens värld lärde man sig snabbt att hantera tempo, direktsänd stress, skarpa övergångar mellan arenor och den speciella balans som krävs när journalistik ska vara både exakt och levande i samma ögonblick.
Radiosporten blev hans stora skola
Ulf Elfving började på Radiosporten i slutet av 1960-talet och arbetade kvar där en bit in på 1980-talet. Sveriges Radio beskriver i en intervju från 2011 hur han under flera år var programledare för Radiosportens flaggskepp Sportextra, ett program som än i dag är starkt förknippat med direktsänd sportjournalistik i radio. Det var alltså inte i första hand en perifer sportroll han hade, utan en central position i ett av de mest etablerade sportformaten i svensk public service.
Just Sportextra ställde särskilt höga krav på den som ledde sändningarna. En programledare kunde behöva hålla ihop rapportering från flera olika arenor samtidigt, lyssna på kommentatorer i hörlurarna, kasta mellan matcher och samtidigt bevara lugnet inför publiken. Elfving beskrev själv det som att sportprogramlederiet måste tas på stort allvar när man hade tio olika arenor i lurarna och högt tempo. Det säger mycket om vilken typ av skicklighet som krävdes. Det handlade inte bara om att tycka om sport, utan om att kunna styra en komplex livesändning med precision.
Han ville ut på arenorna men blev främst studions röst
En intressant detalj i Ulf Elfvings egen beskrivning av sportåren är att han gärna hade velat vara ute på arenorna oftare. I Radiosportens intervju berättade han att han mest fick sitta i studion som programledare, trots att han längtade efter att komma ut och referera matcher. Det gör hans sportjournalistiska profil lite annorlunda än många andra klassiska svenska sportnamn, som främst förknippas med referat från läktare och arenor. Elfving blev i stället en av dem som höll ihop helheten från navet i sändningen.
Det ska inte ses som en mindre betydelsefull uppgift. Tvärtom är det ofta i studion som strukturen i en sportsändning avgörs. Programledaren är den som sätter ton, rytm och sammanhang, och i radiosportens värld är det extra viktigt eftersom lyssnaren inte ser någonting. Varje övergång, varje tidsmarkering och varje förklaring måste fungera i örat direkt. Den typen av arbete tränade upp Elfvings känsla för språk, tempo och lyssnarkontakt, egenskaper som sedan kom att följa honom genom resten av karriären.
Legendarerna runt honom formade en hel generation
När Ulf Elfving själv ser tillbaka på tiden inom Radiosporten lyfter han fram att det var en förmån att få arbeta med namn som Lennart Hyland, Åke Strömmer och Lars-Gunnar Björklund. Det är svårt att överskatta betydelsen av den miljön. Under denna period var svensk radiosport fylld av profiler som inte bara rapporterade om idrott utan också formade själva uttrycket för hur sportjournalistik skulle låta. Att arbeta i samma redaktion som sådana röster innebar att man varje dag utsattes för höga krav, hård återkoppling och ett tydligt yrkesideal.
Elfving beskrev jargongen som tuff, rå men hjärtlig, och betonade att den interna kritiken kunde vara stenhård men samtidigt välment och konstruktiv. Det låter i dag nästan som en annan medievärld, men det förklarar också varför så många svenska radio- och tv-profiler från den tiden utvecklade en sådan säkerhet i direktsändning. Man slipades i miljöer där misstag blev tydliga direkt och där kollegorna ställde höga krav på varandra. Sportredaktionen blev därför inte bara en arbetsplats utan ett slags praktisk journalistutbildning i realtid.
Sporten tränade det som senare gjorde honom till en stor intervjuare
Det är lätt att tala om Ulf Elfving främst som en intervjuare, särskilt eftersom han själv i senare intervjuer berättat att han gjort omkring 30 000 intervjuer år 2016 och runt 40 000 intervjuer enligt ett P4 Extra-framträdande 2024. Men den skickligheten uppstod inte i ett vakuum. Mycket talar för att hans år i den snabba och krävande sportmiljön spelade en viktig roll i att forma den journalistiska lyhördhet han senare blev berömd för. Man lär sig mycket om rytm, närvaro och tydlighet av att leda direktsänd sport.
Journalisten skrev redan 1998 att Elfving aldrig varit något skjutjärn men att få hade lyckats få fram så mycket i intervjusituationer när andra misslyckats. Det kan låta som en beskrivning långt från sportjournalistiken, men det finns en tydlig koppling. Den som lärt sig att snabbt läsa av lägen, hålla huvudet kallt i stress och tala med människor utan att låsa dem i försvar får ofta ett övertag även i intervjuer utanför sportens värld. På så vis blev sporten inte bara ett ämne han bevakade, utan en yrkesskola som bidrog till hela hans stil.
Hans sportår visar en bredare bild av svensk radiohistoria
Ulf Elfvings karriär påminner också om hur svensk radio länge fungerade. Det var vanligare än i dag att en programledare kunde röra sig mellan olika genrer under samma yrkesliv. En person kunde börja i sport, gå vidare till breda aktualitetsprogram, arbeta med musik, intervjuer och underhållning och ändå behålla en tydlig identitet som journalist. Elfving är ett av de tydligaste exemplen på just detta. Wikipedia sammanfattar honom som journalist och programledare, men den etiketten blir mer intressant när man förstår att sporten var en så pass viktig del av de tidiga decennierna.
Det säger också något om sportredaktionens status. Radiosporten var inte bara en plats för dem som ville stanna inom idrotten hela livet. Den kunde också fungera som en av de mest lärorika delarna av Sveriges Radio för en ung journalist med breda ambitioner. När Elfving senare blev känd för helt andra program bar han fortfarande med sig mycket av den säkerhet och den lyssnarnärvaro som formats i sportsändningarna. Det gör hans sportjournalistiska period viktig, även för den som främst minns honom från andra sammanhang.
Ulf Elfving blev aldrig den mest renodlade sportprofilen men en viktig del av traditionen
Om man jämför Ulf Elfving med svenska sportikoner som Arne Hegerfors, Lars-Gunnar Björklund eller Tommy Engstrand blir det tydligt att han tog en annan väg. Han blev inte i första hand ihågkommen för ett visst klassiskt referat eller en särskild sporthändelse, utan för sin breda radiogärning. Men det gör inte hans sportjournalistiska insats mindre intressant. Tvärtom visar den hur viktig den interna bredden var i svensk radio under de år då public service dominerade medielandskapet.
Han representerar en typ av sportjournalist som var minst lika viktig som den stora referatrösten. Studions sammanhållande röst, den som förklarar, skapar flöde, håller ihop trådarna och får lyssnaren att känna att allt är under kontroll, är avgörande i radio. Det är i den rollen Ulf Elfving främst ska förstås som sportjournalist. Han blev kanske mer känd för andra delar av sin karriär, men hans tid på Radiosporten var central för hans utveckling och en viktig del av svensk radiosporthistoria.
