Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har fått kritik för sin känga mot Thomas Stenström efter att artisten, bara dagar efter att ha skrivit under ett klimatpolitiskt upprop, flugit till Dallas för att träffa det svenska landslaget inför sextondelsfinalen mot Frankrike i fotbolls-VM 2026. Men i sak är hennes poäng svår att komma runt. Den som väljer att höja tonläget i den offentliga debatten och moralisera över andra människors ansvar måste också tåla att den egna livsstilen granskas.
Stenström har under sommaren klivit fram som mer än bara artist. Han har skrivit och framfört Sveriges officiella VM-låt ”Leva för alltid”, men också använt sin plattform politiskt. Under Almedalsveckan anordnade han ett alternativt event samtidigt som Jimmie Åkesson skulle tala, och i samma veva skrev han under ett upprop som ville samla människor till försvar för demokrati och klimat. När han sedan kort därefter flyger över Atlanten för att besöka landslaget blir kontrasten uppenbar.
Det är just den kontrasten Maria Malmer Stenergard pekar på. Hon har inte sagt att man inte får stötta landslaget. Hon har inte sagt att Thomas Stenström inte får resa. Hon har påpekat att det klingar falskt när en offentlig person först ställer sig på den moraliska barrikaden och därefter själv gör precis den typ av handling som ofta kritiseras i samma rörelse. Det är en fullt rimlig invändning.
Stenströms problem är inte resan utan dubbelmoralen
Det centrala är inte att Thomas Stenström befinner sig i Dallas. Det centrala är att han själv har valt att göra sin roll större än artistens. Han har inte nöjt sig med att skriva en VM-låt, möta spelarna och bidra till landslagsstämningen. Han har också placerat sig i en politisk och moraliserande offentlighet där han vill påverka hur andra bör tänka, tycka och agera.
Då förändras också spelreglerna. En artist som bara reser till USA för att stötta landslaget hade knappast väckt samma reaktion. Men en artist som ena dagen skriver under ett upprop om klimatet och kort därefter tar flyget tvärs över Atlanten får räkna med frågor. Det är inte ett angrepp på hans rätt att resa. Det är en granskning av trovärdigheten i hans budskap.
Det är här begreppet klimathyckleri blir relevant. Det handlar inte om att en människa måste leva perfekt för att få ha åsikter. Ingen kan kräva absolut renlärighet av en artist, politiker eller supporter. Men det finns en gräns där glappet mellan ord och handling blir så stort att budskapet tappar kraft. Stenström har själv valt att kliva upp på scenen i en fråga där symbolhandlingar spelar stor roll. Då kan han inte bli förvånad när hans egen symbolhandling granskas.
Malmer Stenergard säger det många tänker
Maria Malmer Stenergards formulering var spetsig, men den fångade något många väljare känner igen. Det finns en växande trötthet inför offentliga personer som gärna uppfostrar andra, men som själva snabbt hittar undantag när det passar den egna kalendern, karriären eller bekvämligheten. Den tröttheten är inte partipolitisk. Den handlar om förtroende.
När en minister skriver att man kanske inte ska kasta första stenen i klimatkulturkriget om man två dagar senare flyger tvärs över Atlanten är det inte ett märkligt resonemang. Tvärtom är det en ganska grundläggande fråga om konsekvens. Den som går hårt fram i debatten bör först se till att den egna positionen håller för granskning.
Det är också viktigt att skilja på saklig kritik och personangrepp. Malmer Stenergard kritiserar inte Stenström för att vara engagerad. Hon kritiserar honom för att det finns en uppenbar spricka mellan hans offentliga budskap och hans konkreta agerande. Den kritiken är legitim, särskilt när den riktas mot en offentlig person som själv aktivt söker opinionens centrum.
Annika Strandhäll borde ligga lågt
Att Annika Strandhäll snabbt gav sig in i diskussionen gör inte saken bättre. Enligt den artikel som ligger till grund för detta svarade hon Malmer Stenergard genom att fråga hur Stenström annars skulle ha tagit sig till Dallas för att stötta landslaget. Men den invändningen missar poängen. Frågan är inte om det finns en roddbåt till Texas. Frågan är varför en artist som nyss valt att moralisera offentligt om klimatfrågan så snabbt gör sig själv till ett exempel på motsatsen.
Strandhälls försök att flytta fokus från dubbelmoralen till resealternativ blir därför svagt. Det är ett klassiskt sätt att undvika sakfrågan. Ingen har påstått att landslaget inte ska få stöd. Ingen har påstått att människor aldrig får flyga. Kritiken gäller att Stenström själv valde den moraliserande positionen och därefter agerade på ett sätt som gör positionen svår att ta på allvar.
Malmer Stenergards svar till Strandhäll var dessutom träffsäkert. När hon påminde om att just Strandhäll kanske borde ligga lågt med att kritisera tweets om fotbolls-VM syftade hon på Strandhälls tidigare kommentar om Isak Hien. Det är en relevant påminnelse. Strandhäll har själv nyligen visat hur snabbt politiker kan göra fotbollen sämre genom ogenomtänkta, nedsättande eller raljanta inlägg.
Fotbollen behöver inte fler politiska pekpinnar
Fotbolls-VM engagerar människor långt utanför den vanliga sportpubliken. Det är en del av styrkan med landslagsfotboll. Men just därför blir det också tröttsamt när politiker, artister och opinionsbildare använder mästerskapet som scen för egna markeringar. Landslaget blir då inte bara ett lag att följa, utan en fond för politiska poser.
Thomas Stenström hade kunnat vara en samlande figur. Som artist bakom en officiell VM-låt hade han haft en enkel och positiv roll. Han kunde ha låtit musiken, spelarna och supportrarna stå i centrum. I stället har han genom sitt politiska agerande gjort sig själv till en del av en bredare kulturdebatt, och då får han också ta följderna.
Det är inte Maria Malmer Stenergard som har gjort VM-stödet politiskt. Hon reagerar på att Stenström redan hade politiserat sin offentliga roll. Det är en avgörande skillnad. Hennes kritik kommer efter att artisten själv har blandat samman musik, opinionsbildning och moralisk positionering. Då är det fullt rimligt att någon frågar hur trovärdigt det egentligen är.
Stenström får tåla samma granskning som andra
Offentliga personer som ställer krav på andra måste acceptera att själva bli bedömda efter samma måttstock. Det gäller politiker, företagsledare, debattörer och artister. Thomas Stenström kan inte både använda sin kändisplattform för att förstärka ett upprop och samtidigt kräva immunitet när hans egna val går på tvärs med budskapet.
Det är inte synd om honom för att en minister påpekar detta. Han har tillgång till enorma plattformar, mediernas uppmärksamhet och ett symboliskt utrymme runt landslaget som de flesta andra aldrig kommer nära. Med det följer ansvar. Den som vill påverka samhällsdebatten får också tåla mothugg.
Det är snarare Malmer Stenergard som i den här situationen för fram den rimliga hållningen. Hon försvarar inte cynism och hon förbjuder ingen att engagera sig. Hon säger i praktiken att moralisk trovärdighet kräver viss konsekvens. Det är en enkel poäng, men i dagens debatt verkar den behöva upprepas.
Strandhälls inhopp försvagar snarare än hjälper
Annika Strandhälls inhopp i ordbråket visar också varför många väljare tröttnat på den politiska reflexen att alltid rycka ut till den egna sidans försvar. I stället för att erkänna att Stenströms agerande åtminstone väcker rimliga frågor försöker hon göra Malmer Stenergards kommentar till problemet. Det är inte övertygande.
Strandhäll hade kunnat välja en mer nyanserad linje. Hon hade kunnat säga att det är bra att stötta landslaget, men att offentliga personer bör vara försiktiga med att moralisera när de själva inte lever som de lär. I stället valde hon att försvara Stenström och attackera kritiken. Det gör att hon återigen hamnar fel i en fotbollsrelaterad debatt.
Efter kommentaren om Isak Hien borde Strandhäll ha förstått värdet av återhållsamhet. Fotbollen mår inte bättre av politiker som kastar sig in i varje konflikt med partipolitisk reflex. Särskilt inte när samma politiker nyligen har fått kritik för sitt eget sätt att uttrycka sig om en svensk landslagsspelare.
En rimlig känga i en orimlig debatt
Maria Malmer Stenergard har i grunden rätt. Thomas Stenström får flyga till Dallas om han vill. Han får stötta landslaget, träffa spelarna och sjunga sin VM-låt. Men han får också räkna med kritik när han bara dagar tidigare har skrivit under ett upprop som placerar honom i en moraliserande klimatdebatt.
Det är inte orättvist. Det är ansvar. Den som använder sin plattform för att påverka andra människors värderingar måste tåla att andra granskar hur väl de egna handlingarna stämmer med budskapet. I Stenströms fall är glappet uppenbart, och därför träffar Malmer Stenergards kritik.
Annika Strandhäll gör samtidigt bäst i att hålla käften i VM-debatten. Hennes försvar av Stenström övertygar inte, och hennes tidigare agerande gör henne till en svag domare i frågor om tonläge, fotboll och offentliga kommentarer. I den här frågan är det Maria Malmer Stenergard som står för den tydligaste och mest rimliga hållningen: predika mindre, lev mer konsekvent.
