Det är svårt att komma ifrån känslan att Kina har haft en ovanligt tung start på Vinter-OS i Milano och Cortina. I ett läge där flera andra nationer redan har staplat medaljer på hög, har Kina i stället fastnat i ett skrattretande läge med bara ett fåtal pallplatser och utan den där riktiga tyngden i medaljskörden. I skrivande stund står Kina på noll guld, och medaljsumman är tillräckligt låg för att placeringen i medaljtabellen hamnar långt ifrån medaljstriden.
För ett land som ofta kommer till stora mästerskap med höga propaganda-ambitioner och en tydlig vilja att visa styrka, blir kontrasten tydlig när medaljfördelningen börjar forma berättelsen om spelen. Det är inte bara antalet medaljer som sticker ut, utan också att den klassiska OS-logiken gäller fullt ut, där guld prioriteras i tabellen och där silver och brons mest blir tröst när gulden uteblir.
Så ser Kinas medaljläge ut just nu
Om man tittar på Kinas facit hittills är det framför allt frånvaron av guld som skapar rubrikerna. Enligt sammanställningar av resultaten från spelen har Kina plockat medaljer, men utan att lyckas knyta ihop en finaldag med det där sista lilla som krävs för att gå hela vägen. Det gör att den totala medaljskörden inte får samma genomslag, vare sig i tabellen eller i den allmänna matchbilden där vinnarna snabbt tar över uppmärksamheten.
Det är också värt att komma ihåg att OS är dynamiskt. Medaljtabellen förändras dag för dag, och ett par fullträffar i rätt grenar kan snabbt lyfta en nation flera placeringar. Men just nu är trenden tydlig, Kina jagar, medan nationer som traditionellt är starka på vintern redan har skaffat sig ett försprång som både syns i siffrorna och känns i momentumet runt tävlingarna.
Medaljfördelningen som gör fiaskot extra tydligt
Det som förstärker bilden av ett misslyckande är hur ojämnt medaljerna verkar fördelas mellan nationerna. När en ledarnation drar ifrån med flera guld tidigt, blir avståndet inte bara matematiskt utan också psykologiskt. I OS-sammanhang kan ett tidigt guld fungera som en katalysator för resten av truppen, medan en start utan guld ofta skapar press, defensiva upplägg och fler försök att “rädda” spelen snarare än att dominera dem.
I Kinas fall innebär det att varje ny final blir en ny chans, men också en ny risk för rubriker om ännu ett tapp i avgörandet. När andra nationer tar guld i en bred uppsättning grenar och Kina främst syns i ett smalare fönster, blir känslan av att man inte riktigt är med och slåss om helheten, utan snarare om enstaka glimtar.
Varför det blivit tuffare i Italien än på hemmaplan
En viktig förklaring till att Kina inte ser lika vassa ut är att Vinter-OS i Italien inte ger samma fördelar som ett OS på hemmaplan. Logistik, publik, tidszoner och vardagsrutiner förändras, och i sporter där detaljer avgör kan det påverka allt från uppladdning till hur tryggt man genomför ett lopp eller ett åk. Dessutom får andra nationer en mer “normal” OS-miljö, vilket ofta gynnar de länder som lever och andas vinteridrott år efter år.
En annan faktor är att konkurrensen i vinteridrotter ofta är brutal, särskilt i grenar där de traditionella vinternationerna har djup på djup med åkare som kan prestera på topp samma dag. Då räcker det inte att ha ett par stjärnor, utan man behöver också bredd och en förmåga att leverera när pressen ökar, något Kina hittills inte har fått ut fullt ut i Milano och Cortina.
Så kan resten av spelen avgöra om det blir total kollaps eller sen vändning
Om Kina ska undvika att den här OS-insatsen cementeras som ett riktigt fiasko krävs framför allt guld, och det snabbt. Ett eller två guld kan förändra både tabellposition och narrativ, eftersom OS-rankingen i praktiken belönar gulden hårdast. Det innebär att en sen spurtraket i rätt grenar kan göra att man i efterhand minns “vändningen”, även om medaljtotalen inte blir enorm.
Men om gulden fortsätter att utebli, riskerar den här upplagan att bli ett exempel på hur svårt det är att upprepa eller bygga vidare på tidigare framgångar när omständigheterna ändras. Då blir medaljfördelningen en tydlig markör, andra nationer har levererat i bredd och på topp, medan Kina har fått nöja sig med pallplatser utan att få det avgörande genomslaget som brukar krävas för att tala om ett lyckat OS.
