Hannibal Mejbri är född i Frankrike, fostrad i fransk fotboll och har representerat Frankrike på ungdomsnivå. Ändå är det Tunisien han valt att spela för på seniornivå. Det är ett val som säger mer än många vill erkänna. När en spelare som vuxit upp i Frankrike och formats av franska institutioner väljer ett annat landslag på den stora internationella scenen visar han att Frankrike inte är den nation som står honom närmast när det verkligen gäller.
Det är lätt att försöka göra frågan till enbart fotboll. Men landslagsfotboll är inte klubbfotboll. En klubbtröja är ett kontrakt, ett arbete och en karriärväg. En landslagströja är något annat. Den representerar nationell tillhörighet, symbolik, historia och lojalitet. Därför blir Mejbri-fallet ett tydligt exempel på den motsättning som uppstår när juridiskt medborgarskap och faktisk nationell identifikation inte längre självklart hänger ihop.
Frankrike fostrade spelaren som Tunisien nu får använda
Hannibal Mejbri föddes i Ivry-sur-Seine utanför Paris och tog sina första steg i fransk fotboll. Han har levt i den franska fotbollsmiljön, utvecklats där och till och med burit Frankrikes färger på ungdomsnivå. Det gör hans senare val av Tunisien mer laddat än om han aldrig haft någon tydlig koppling till fransk landslagsfotboll.
Frankrike har alltså bidragit med miljön, infrastrukturen och spelarfostran, men när det kom till seniorlandslaget valde Mejbri en annan nation. Det går att förstå att Tunisien ser detta som en framgång. Men för Frankrike borde det väcka en obekväm fråga. Hur länge ska landet acceptera att spelare formas av franska system, använder fransk fotboll som språngbräda och sedan representerar andra nationer när den symboliska lojaliteten ska visas?
Valet av landslag visar var hjärtat ligger
Det finns en tendens i modern fotboll att tona ned landslagsvalet som om det bara vore en praktisk karriärfråga. Det är fel. När en spelare väljer landslag väljer han också vilket land han vill identifieras med på den största scenen. Han väljer nationalsång, flagga, publik, historia och symbolisk tillhörighet.
Mejbri har gjort sitt val. Han har valt Tunisien framför Frankrike. Det behöver inte innebära att han hatar Frankrike eller saknar band till landet där han föddes. Men det innebär att han inte sätter Frankrike främst i den mest laddade nationella fotbollssituationen. Det är ett faktum som inte borde gömmas bakom tomma fraser om mångfald och dubbla identiteter.
Medborgarskap måste betyda mer än ett administrativt papper
Det stora problemet är att medborgarskapet i allt högre grad behandlas som en praktisk rättighet utan motsvarande krav på lojalitet. Passet blir ett dokument som ger rättigheter, möjligheter och skydd, medan den emotionella och nationella förpliktelsen blir frivillig. Landslagsfotbollen avslöjar detta på ett ovanligt tydligt sätt.
När en person har franskt medborgarskap men väljer att representera en annan nation i landslagsfotboll blir det rimligt att fråga vad det franska medborgarskapet betyder i praktiken. Är det en verklig nationell tillhörighet, eller är det bara en juridisk status? Om det är det senare har Frankrike ett större problem än en enskild fotbollsspelare.
Frankrike bör inte blunda för bristande nationell integration
Mejbri-fallet visar hur svårt det är att tala ärligt om integration. En person kan vara född i Frankrike, utbildad i Frankrike och framgångsrik i en fransk miljö, men ändå känna starkare nationell lojalitet med ett annat land. Det är en obekväm insikt, men den bör inte sopas undan.
Integration handlar inte bara om att bo i ett land, tala språket eller delta i arbetslivet. Det handlar också om att se landet som sitt eget. När en idrottsman väljer bort Frankrike på landslagsnivå visar han att den nationella integrationen inte är så självklar som många gärna vill påstå. Det är just därför frågan väcker känslor.
Att dra in medborgarskap är juridiskt svårt men debatten är nödvändig
Rent juridiskt är det svårt att argumentera för att Frankrike i dag skulle kunna frånta en person medborgarskapet enbart på grund av ett landslagsval. En sådan åtgärd skulle kräva lagändringar och skulle dessutom väcka stora rättsstatliga frågor. Medborgarskap kan inte hanteras som ett klubbkontrakt som sägs upp när någon gör ett impopulärt val.
Men det betyder inte att frågan bör avfärdas. Tvärtom visar Mejbri-fallet att Frankrike behöver diskutera om dubbla medborgarskap och landslagsrepresentation verkligen kan behandlas som helt separata frågor. Om en person offentligt väljer att representera ett annat land framför Frankrike borde det åtminstone få politiska och principiella konsekvenser i debatten om vad franskt medborgarskap innebär.
Landslagströjan är inte neutral
Att spela för Tunisien är inte ett neutralt val för en spelare som också har Frankrike som födelseland och fotbollsfostrande nation. Det är ett aktivt ställningstagande. Det innebär att han, när han ska representera en nation inför världen, väljer Tunisien. Därför blir det också rimligt att säga att Frankrike inte är hans främsta nationella hem i landslagsfotbollens mening.
Det är detta som många försvarare av dagens system inte vill erkänna. De talar gärna om flera identiteter, men när matchen börjar finns bara en tröja på kroppen. Mejbri kan ha flera band, men han kan inte spela för två länder samtidigt. Han har valt Tunisien. Då bör Frankrike också dra slutsatser av det valet.
Frankrike måste våga ställa krav på lojalitet
En nation som inte vågar ställa krav på lojalitet riskerar att förvandla medborgarskapet till en formalitet. Det gäller inte bara fotboll, men fotbollen gör problemet synligt. När franska spelare med dubbla möjligheter väljer andra landslag blir det en återkommande påminnelse om att Frankrike inte alltid är det självklara förstahandsvalet för dem som landet själv har fostrat.
Det borde leda till en tydligare diskussion om vad Frankrike förväntar sig av sina medborgare. Det behöver inte innebära automatiskt indraget pass vid varje landslagsval, men det bör innebära att staten och fotbollsförbundet slutar låtsas som att valet saknar betydelse. Den som väljer en annan nations färger framför Frankrikes har gjort en tydlig prioritering.
Mejbri blir en symbol för ett större franskt problem
Hannibal Mejbri är inte ensam. Han är en del av en större utveckling där spelare med rötter i flera länder kan välja mellan olika landslag. Men hans fall är särskilt tydligt eftersom han är född i Frankrike, har representerat Frankrike som ungdomsspelare och ändå valt Tunisien när seniorlandslaget blev aktuellt.
Det gör honom till en symbol för frågan om vad nationell tillhörighet egentligen betyder. Om Frankrike kan fostra en spelare men ändå inte vara det land han vill representera när det gäller, då finns det skäl att tala om bristande nationell förankring. Det är inte en liten detalj. Det är en fråga om hur starkt det franska medborgarskapet egentligen är som identitet.
Det franska passet borde inte vara självklart när Frankrike väljs bort
Den hårda slutsatsen är att Frankrike bör se över principerna för medborgarskap, dubbla lojaliteter och landslagsrepresentation. Ett franskt pass bör inte reduceras till ett praktiskt dokument som kan kombineras med att man på den största symboliska scenen väljer en annan nation. Det skapar en märklig obalans mellan rättigheter och lojalitet.
Hannibal Mejbri har valt Tunisien. Det är hans rätt enligt fotbollens regler. Men Frankrike har också rätt att diskutera vad det valet säger om hans nationella tillhörighet. Om medborgarskap ska betyda något mer än juridisk teknik måste sådana val kunna få politisk betydelse. Annars blir begreppet nation till slut bara en kuliss, medan lojaliteten hamnar någon annanstans.
