Diskussionen om stakfri zon i längdskidor har återigen hamnat i centrum, den här gången efter en intensiv tävlingsdag i Val di Fiemme. På den klassiska banan, som också ska användas under kommande olympiska spel, blev frågan om teknikval och regelverk lika omtalad som själva resultaten. I fokus hamnade den svenske talangen Alvar Myhlback, vars sätt att staka väckte både beröm och irritation.
Val di Fiemme har länge betraktats som en krävande arena där åkarnas fysik och taktiska val sätts på prov. När banan dessutom saknade stakfri zon blev förutsättningarna tydliga, den som behärskar stakning till fullo kan skaffa sig ett övertag. Det var just detta som satte tonen för den ordväxling som följde efter loppen.
Myhlbacks stakning i centrum igen
För Alvar Myhlback var tävlingen ännu ett tillfälle där hans starka stakteknik hamnade i rampljuset. Efter prologen hyllades han som bäste svensk, mycket tack vare sin förmåga att utnyttja banans utformning utan stakfria zoner. Trots att tävlingen senare fick ett abrupt slut när han bröt staven och slogs ut i kvartsfinalen, var intrycket av hans åkning redan satt.
Det var långt ifrån första gången Myhlback hamnade i den här typen av diskussion. Redan under världscupen i Trondheim hade hans stakning lett till reaktioner från norskt håll, då Erik Valnes lyfte frågan om behovet av tydligare regler. I Val di Fiemme blev det i stället Emil Iversen som tog ton.
Iversens kritik och Myhlbacks irritation
Norrmannen Emil Iversen var tydlig i sin kritik mot arrangörerna och juryn. Han ifrågasatte varför klassiska sprintar tilläts genomföras utan stakfri zon och menade att det återkommande gynnar en viss typ av åkare. Samtidigt erkände han Myhlbacks skicklighet och konstaterade att svensken gjorde rätt som utnyttjade reglerna.
För Alvar Myhlback väckte uttalandet starka känslor. Han valde visserligen sina ord med viss återhållsamhet, men gjorde klart att irritationen var påtaglig. För honom handlar det om att tävla utifrån de förutsättningar som ges, inte om att anpassa sig efter andras uppfattning om hur klassisk skidåkning borde se ut.
Stakfri zon som återkommande stridsfråga
Frågan om stakfri zon har blivit en symbol för en större konflikt inom längdskidåkningen. Å ena sidan finns de som menar att klassisk stil måste skyddas för att bevara variationen i sporten. Å andra sidan står de åkare som anser att utveckling och fysik alltid kommer att driva tekniken framåt, oavsett regelverk.
I Val di Fiemme blev detta extra tydligt eftersom banan är tänkt att användas i OS-sammanhang. När diskussionen förs på den nivån får den automatiskt större tyngd, inte minst eftersom regelbeslut kan påverka medaljchanser och taktiska upplägg flera år i förväg.
Fis lutar åt att låta banan vara
Från internationellt håll har signalerna varit försiktiga. Fis tävlingsdirektör Michal Lamplot betonade att stakfria zoner endast bör införas när det finns ett tydligt behov av att jämna ut förutsättningarna mellan olika typer av åkare. I Val di Fiemme anses banan redan vara tillräckligt utslagsgivande utan ytterligare ingrepp.
Inför den klassiska sprinten under OS pekar Lamplot på att både starka stakåkare och tekniska specialister redan har möjlighet att prestera. Därför finns det i nuläget inget starkt argument för att förändra banans utformning, även om frågan lär fortsätta diskuteras.
En debatt som lär leva vidare
Händelserna i Val di Fiemme visar hur laddad frågan om stakfri zon har blivit. När profiler som Alvar Myhlback och Emil Iversen hamnar på varsin sida av diskussionen speglar det en större dragkamp om sportens framtid. Det handlar inte bara om enskilda lopp, utan om vilken riktning längdskidåkningen ska ta.
Oavsett om stakfria zoner införs eller inte står en sak klar, debatten lär fortsätta så länge åkare med olika styrkor konkurrerar på samma arena. För Myhlback var helgen ytterligare ett bevis på att hans stakning väcker känslor, både hos konkurrenter och inom regelrummen.
