Wimbledon 2010 blev historiskt av många anledningar, men framför allt för den match som kom att skrivas in i idrottshistorien som den längsta någonsin. Den spelades mellan amerikanen John Isner och fransmannen Nicolas Mahut på turneringens tredje dag, och den pågick inte bara i timmar utan i hela tre dagar. Slutresultatet skrevs till 70–68 i det femte setet till Isners fördel, och sammanlagt tog matchen otroliga 11 timmar och 5 minuter att slutföra. Aldrig tidigare hade tennisvärlden sett något liknande, och händelsen kom att förändra både regler och uppfattningar om spelets gränser.
Matchen spelades på bana 18, en av de mindre banorna på All England Club, men det dröjde inte länge förrän världens blickar riktades dit. Det som först såg ut att bli en relativt ordinär match i den första omgången av Wimbledon förvandlades snart till ett maraton av fysisk uthållighet, mental styrka och dramatik utan slut. När matchen väl avgjordes hade den redan blivit en odödlig del av tennishistorien.
Se hela matchen
Matchens inledning
När Isner och Mahut klev ut på bana 18 den 22 juni 2010 var det få som förväntade sig något särskilt. Isner var känd för sin kraftfulla serve och sin längd, medan Mahut betraktades som en stabil men inte spektakulär spelare. Inledningen av matchen följde det förväntade mönstret: båda spelarna höll sina servegame, och matchen blev snabbt en kamp där serve dominansen satte tonen.
Det första setet gick till Isner med 6–4, men Mahut svarade direkt och vann det andra setet med 6–3. Därefter blev matchen alltmer jämn. Isner tog det tredje setet med 7–6 efter tiebreak, medan Mahut kvitterade genom att vinna det fjärde setet med 7–6. Efter nästan fyra timmars spel stod det 2–2 i set, och matchen skulle avgöras i ett femte och avgörande set – något som visade sig bara vara början på en episk kamp.
Det oändliga femte setet
I Wimbledon fanns vid denna tidpunkt ingen tiebreak i det avgörande setet, vilket innebar att spelarna måste vinna med två games marginal. Detta regelverk skulle visa sig skapa ett set som världen aldrig tidigare skådat. När spelarna klev in i det femte setet höll de båda sina servegame om och om igen. Game efter game passerade, och publiken började inse att något unikt var på väg att hända.
Spelet pågick i timmar och kvällsmörkret gjorde till slut att matchen fick avbrytas för dagen vid ställningen 59–59. Det var första gången i historien som en tennismatch på Wimbledon behövde pausas två gånger på grund av mörker. När spelet återupptogs dag tre fortsatte dramatiken i samma mönster: ingen av spelarna lyckades bryta den andres serve. Till slut, efter totalt 183 game i det femte setet, kunde Isner sätta punkt genom att bryta Mahuts serve och vinna med 70–68.
Statistiken som chockade världen
Matchen mellan Isner och Mahut resulterade i statistik som saknar motstycke i tennishistorien. Totalt spelades 980 poäng och 183 game i det femte setet. Isner slog 112 ess, vilket är rekord i en enskild match, medan Mahut svarade med 103 ess. Tillsammans producerade de 215 serveess, något som aldrig tidigare hade setts i tennisens värld. Båda spelarna vann över 400 poäng var, vilket i vanliga fall räcker för att vinna flera matcher.
Den totala matchtiden blev 11 timmar och 5 minuter, vilket gjorde den mer än fyra timmar längre än den tidigare rekordmatchen. Bara det femte setet tog 8 timmar och 11 minuter, vilket i sig är längre än någon annan hel match i Grand Slam-historien. Publiken, som till en början bestod av en liten skara på bana 18, växte snabbt till en enorm publik både på plats och via tv-sändningar världen över.
Reaktionerna efter matchen
När matchen slutligen var över hyllades båda spelarna som hjältar. Trots att Isner hade vunnit kände många att Mahut var lika mycket en vinnare, eftersom båda hade stått för en prestation som saknade motstycke. Publiken på Wimbledon gav spelarna stående ovationer, och både Isner och Mahut fick senare pris av turneringen för sin insats. Matchen betraktades snabbt som en av de mest legendariska i tennisens historia.
Isner själv erkände efter matchen att han var så utmattad att han hade svårt att röra sig dagen därpå, och han förlorade klart i nästa omgång. Mahut, som också var märkt av matchen, fick trösta sig med att han blivit del av ett ögonblick som skulle leva kvar för alltid. För tennisvärlden blev matchen en påminnelse om både spelets skönhet och dess extrema krav på uthållighet.
Hur matchen förändrade tennisen
Efter Isner–Mahut-matchen började diskussionerna om att införa tiebreak i avgörande set intensifieras. Många menade att det var orimligt att spelare skulle behöva utstå sådana maratonmatcher, både för deras egen hälsa och för turneringens schema. Till slut ledde diskussionerna till regeländringar i flera Grand Slam-turneringar, däribland Wimbledon, som från och med 2019 införde ett tiebreak vid ställningen 12–12 i avgörande set.
Matchen från 2010 står därför inte bara som ett unikt rekord, utan också som en katalysator för förändringar inom sporten. Den visade att även en regel som hade varit självklar i decennier kunde ifrågasättas när den sattes på prov i extremfall. För alltid kommer Wimbledon 2010 att minnas som året då John Isner och Nicolas Mahut skrev historia på bana 18 – en historia som ingen som följde den någonsin kommer att glömma.
