Frågan om kön och idrott har under det senaste året blivit en av de mest omdiskuterade inom den internationella idrottsvärlden. En särskild händelse som satt frågan i blixtbelysning var när den algeriska boxaren Imane Khelif ställdes mot italienska Angela Carini under OS. Matchen varade i endast 46 sekunder innan Carini valde att ge upp, med motiveringen att hon inte tänkte ”möta en man”. Händelsen väckte starka känslor och satte fingret på en konflikt som idrottsrörelsen inte längre kan blunda för: frågan om biologiskt kön och dess betydelse för rättvisa tävlingsvillkor i damidrott.
Fallet med Khelif är inte ett isolerat exempel. Internationella idrottsförbund, läkarteam och aktiva idrottare har under lång tid lyft problemet med hur regelverket kring könstillhörighet påverkar kvinnors möjligheter att tävla på lika villkor. När biologiska män eller personer med XY-kromosomer tillåts tävla i kvinnliga klasser förändras förutsättningarna i grunden. Det handlar inte om fördomar eller känslor, utan om fysiologiska fakta som påverkar prestationsnivån i många idrotter.
Biologiska skillnader spelar roll
Människor som genomgår manlig pubertet utvecklar större muskelmassa, starkare skelett, högre syreupptagningsförmåga och ofta längre räckvidd än kvinnor. Dessa skillnader är inte marginella, utan påtagliga och väldokumenterade inom idrottsfysiologin. Även om testosteronnivåerna sänks senare i livet kvarstår mycket av de fysiska fördelarna. Det är dessa faktorer som skapar obalans i damidrott när transkvinnor eller personer med manlig pubertet i grunden tillåts tävla mot biologiska kvinnor.
Det handlar inte enbart om rättvisa, utan också om säkerhet. I fysiskt krävande sporter som boxning innebär större muskelmassa och kraft ett ökat risktagande för motståndaren. När en biologisk man tävlar mot en kvinna i en kontaktsport ökar risken för allvarliga skador, även om reglerna på pappret är desamma. Forskning visar dessutom att skillnaderna inte kan jämnas ut enbart genom hormonbehandling – de är i många fall permanenta efter puberteten.
Idrottens regelverk har halkat efter
Internationella olympiska kommittén har länge valt en relativt passiv hållning i frågan. I dag räcker det att en idrottares pass anger kvinnligt kön för att denne ska få tävla i damklasser, utan krav på medicinska tester. Det innebär i praktiken att biologiska män som genomgått manlig pubertet kan ställa upp i damtävlingar utan någon objektiv granskning av deras fysiologiska förutsättningar. Detta är ett regelverk som många menar underminerar själva idén med att ha könsuppdelade tävlingar från början.
Andra internationella förbund har valt en striktare linje. I friidrotten krävs numera att idrottare med vissa biologiska variationer bevisar att de inte genomgått manlig pubertet för att få tävla i kvinnoklasser. Även i simning krävs tester av könskromosomer. Dessa åtgärder syftar till att upprätthålla en så jämn spelplan som möjligt, samtidigt som man försöker hantera frågan på ett rättssäkert sätt.
Kvinnors rättigheter i skymundan
En av de mest problematiska aspekterna i denna debatt är hur kvinnors rättigheter ofta hamnar i skuggan av diskussionen om inkludering. Kvinnliga idrottare tränar i åratal för att nå toppen, men riskerar nu att tävla mot motståndare med betydande fysiska fördelar som de inte kan kompensera för genom träning. I praktiken betyder det att jämställdhet i idrott riskerar att gå förlorad – det är inte längre en fråga om talang, styrka och strategi, utan om biologiska förutsättningar som inte kan jämnas ut med regeländringar.
Kritiker menar att denna utveckling är orättvis mot kvinnor och strider mot själva syftet med damidrott. Könsuppdelade klasser infördes för att säkerställa rättvisa tävlingsvillkor. När biologiska män tillåts tävla i dessa klasser riskerar hela systemet att urholkas. Det är därför inte förvånande att många aktiva idrottare, tränare och läkare nu kräver tydligare regler och en mer rättvis hantering av könsfrågan.
Behovet av nya och tydliga riktlinjer
Frågan handlar inte om att exkludera människor från idrott, utan om att upprätthålla rättvisa villkor. Det är fullt möjligt att skapa särskilda tävlingsklasser eller hitta lösningar som inte innebär att biologiska kvinnor hamnar i underläge. Men så länge idrottsrörelsen inte vågar ta i frågan på allvar kommer problemen att fortsätta växa. Boxningsmatchen i OS var ett tydligt exempel på detta – en situation som hade kunnat undvikas med tydligare regelverk.
Flera röster inom den internationella idrottsvärlden har redan börjat kräva obligatoriska tester för könskromosomer och pubertetsutveckling i vissa sporter. Det handlar inte om att kränka individers rättigheter, utan om att skydda kvinnors möjlighet att tävla på lika villkor. En rättvis tävling kräver objektiva regler, inte politiska kompromisser.
Idrotten måste våga fatta svåra beslut
Den infekterade debatten om kön i idrotten kommer inte att försvinna av sig själv. Tvärtom riskerar den att fördjupas om de ansvariga förbunden fortsätter att ducka frågan. Ju fler situationer där biologiska män vinner i damklasser, desto större blir misstron mot systemet. Det är ett hot både mot rättvisan i sporten och mot allmänhetens förtroende för tävlingarna.
För att skydda damidrotten krävs nu modiga beslut och en tydlig linje. Biologiska skillnader kan inte ignoreras om man vill ha jämställd konkurrens. Att låtsas som att alla tävlar på lika villkor när vetenskapen tydligt visar motsatsen är inte rättvist – det är ett svek mot kvinnliga idrottare. Den olympiska boxningsmatchen blev en väckarklocka, men frågan sträcker sig långt bortom en enskild händelse. Idrotten står inför ett vägskäl där rättvisa måste väga tyngre än politisk rädsla.
