Bild: David Ruddell, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons
En djupdykning i vad som egentligen hände under VM-finalen 2006 och varför Zidane tappade kontrollen
Det finns ögonblick i sporthistorien som bränner sig fast i vårt kollektiva minne – inte för triumfen, utan för tragedin. Ett sådant ögonblick utspelade sig den 9 juli 2006 på Olympiastadion i Berlin. Zinedine Zidane, Frankrikes ikon och en av världens mest eleganta fotbollsspelare, gick ut för att spela sin sista match någonsin – VM-finalen mot Italien. Han hade redan skrivit in sig i historien genom att avgöra finalen 1998, men den här kvällen skulle historien ta en annan vändning. I den 110:e minuten, efter ett verbalt utbyte med Italiens Marco Materazzi, vände Zidane sig om och skallade sin motståndare hårt i bröstet. Materazzi föll till marken. Världen stannade. Frankrikes kapten fick rött kort och gick av planen – rakt ut ur sin karriär och in i en evig kontrovers.
Händelsen blev mer än en sportskandal. Den blev ett kulturellt fenomen, ett ämne för dokumentärer, analyser och symboltolkningar. För vissa var Zidane en hjälte som försvarade sin heder. För andra var han en förrädare som svek sitt land i det avgörande ögonblicket. Men vad hände egentligen i de sekunderna som förändrade allt?
Bild: David Ruddell, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons
En karriär byggd på briljans och balans
Zinedine Zidane var redan en legend långt innan finalen i Berlin. Född 1972 i Marseille som son till algeriska invandrare, växte han upp i de tuffa kvarteren i La Castellane – en miljö som formade både hans disciplin och hans temperament. På planen var han en konstnär. Hans rörelser, kontroll och vision gjorde honom till en av världens mest beundrade spelare. Han ledde Frankrike till VM-guld 1998 med två mål i finalen mot Brasilien och till EM-guld 2000. I Real Madrid blev han hjärnan bakom klubbens galactico-era, och hans volleymål i Champions League-finalen 2002 rankas som ett av de vackraste i historien.
Men bakom den lugna, fokuserade ytan fanns en man med ett temperament som kunde blossa upp. Zidane hade genom åren dragit på sig flera utvisningar – ofta efter provokationer. Han var en spelare som sällan tappade fattningen, men när han gjorde det, var det totalt. Just den där egenskapen – passionen, stoltheten, den starka känslan för rättvisa – var både hans styrka och hans svaghet.
Bild: Tasnim News Agency, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons
Finalen i Berlin blev en match laddad med symbolik
VM-finalen 2006 var en kamp mellan två av Europas fotbollsgiganter, men också mellan två generationer. Frankrike hade ett äldre lag, med Zidane i spetsen, som jagade ett sista stort ögonblick. Italien kom från en turbulent period, med den stora Calciopoli-skandalen som skakade deras inhemska liga. Matchen började intensivt, och redan i den sjunde minuten gjorde Zidane 1–0 för Frankrike på en kylig straff – en panenka som retfullt studsade i ribban innan den gick in. Det var en gest av total självsäkerhet, nästan övermod, från en man som visste att detta var hans sista dans.
Italien kvitterade genom Marco Materazzi efter en nick på hörna. Resten av matchen blev en fysisk kamp, där båda lagen kämpade för kontroll. Zidane var briljant men trött. Han hade styrt spelet med sin sedvanliga elegans, men italienarna spelade tufft. Duellerna mellan honom och Materazzi blev allt hetare ju längre matchen gick. Ingen kunde ana att deras personliga kamp snart skulle stjäla hela världens uppmärksamhet.
Orden som tände gnistan
Det som hände i den 110:e minuten är numera fotbollshistoria. Zidane och Materazzi vandrade sida vid sida efter en duell, och något sades mellan dem. Zidane stannade till, vände sig om, och skallade italienaren med full kraft i bröstet. Materazzi föll till marken som fälld av en klubba. Domaren Horacio Elizondo, som inte sett incidenten direkt, fick signal från fjärdedomaren och visade det röda kortet. Zidane lämnade planen med huvudet högt, passerade VM-bucklan utan att se den, och försvann in i tunneln – ett ögonblick som fångades av hundratals kameror och som blev symbolen för ett av fotbollens mest chockerande slut.
Länge visste ingen exakt vad som sagts. Zidane vägrade först kommentera, medan Materazzi förnekade att han använt rasistiska ord. Efter flera år avslöjade båda sina versioner. Enligt Materazzi ska han ha svarat på Zidanes förolämpningar om hans syster, och orden som fick fransmannen att explodera var: “I prefer your sister.” Zidane har senare sagt att han kände sig provocerad på ett personligt plan och att han ”hellre dog än bad om ursäkt” för att han försvarade sin familj. Det handlade alltså inte om politik eller nationalitet – utan om heder.
Efterdyningarna var chock, sorg och symbolik
Frankrike förlorade finalen på straffar, och Zidane fick se sitt lag falla utan honom på planen. Det blev ett antiklimax av episka proportioner. I Frankrike rådde chock och sorg, men också en märklig stolthet. Många franska fans vägrade fördöma honom, och i Marseille målades väggar med graffiti som hyllade hans gest som ”mänsklig och äkta”. I Italien firades Materazzi som hjälte, men även där fanns förståelse för att Zidane handlat i affekt.
Internationellt blev reaktionerna blandade. FIFA tilldelade Zidane ”Guldbollen” som turneringens bästa spelare, trots utvisningen. Händelsen diskuterades i medier, talkshows och politiska forum. Filosofer, konstnärer och sociologer började analysera skallens symbolik – som ett uttryck för stolthet, motstånd och sårbarhet. I Frankrike skrev poeten Pascal Boniface att ”Zidane inte bara representerade en spelare som förlorade kontrollen, utan en människa som vägrade bli förödmjukad”.
Zidanes eget perspektiv
När Zidane till slut bröt tystnaden, gjorde han det på sitt typiskt stillsamma sätt. I en intervju med den franska kanalen Canal+ sa han: ”Han sa saker om min mor och min syster som var mycket allvarliga. Jag ber om ursäkt till barnen som såg det, men jag ångrar det inte.” Det var ett svar som väckte lika många frågor som det gav. Var det ett försvar för heder, eller ett tecken på att till och med de största kan falla för sina känslor?
Efter finalen drog sig Zidane tillbaka från fotbollen. Han återvände några år senare som tränare i Real Madrid och vann tre raka Champions League-titlar. Men bilden av honom som går förbi pokalen i Berlin med tom blick lever kvar. Den har blivit ett konstverk i sig – ett ögonblick av tragisk skönhet, där hjälten faller men ändå behåller sin värdighet.
En händelse som blev myt
I dag, nästan två decennier senare, är ”skallen” mot Materazzi en del av fotbollens mytologi. Den representerar allt som gör sporten så mänsklig – passionen, pressen, stoltheten och den tunna linjen mellan kontroll och kaos. Zidane förlorade sitt sista slag, men vann paradoxalt nog en annan sorts odödlighet. Hans fall gjorde honom mer verklig, mer begriplig. Han blev inte bara en mästare, utan en symbol för den mänskliga naturens komplexitet.
För vissa kommer Zinedine Zidane alltid vara geniet som skallade sig ur historien. För andra kommer han vara geniet som visade att även de största kan brytas av ett ögonblick av känsla. Och kanske är det just därför han fortfarande beundras – inte trots skallen, utan delvis tack vare den. För där, i den brutala ärligheten i hans handling, speglades något som går bortom fotbollen. Ett ögonblick där mänskligheten själv tog plats mitt på världens största scen.
